tisdag 23 augusti 2016

Jag - en dahliatant?

Dahlior i min trädgård, näe skulle inte tro det... Ja, så kunde det väl låta för några år sedan, men sakta har det vänt. Syrran har några dahlior hos sig som pryder sin plats och när jag ifjol såg snyggingen Cafe au lait i tidningar, på Instagram och facebook, i bloggar och ja, överallt, då blev jag förtjust! Nu var jag inte så snabb på att införskaffa den, så jag blev utan just den. Däremot köpte jag några andra knölar och jag sådde även frön.

Den nedan heter Joyful Investment och är ju helt underbar.


Den frösådda heter Black Beauty och liknar den ovan, men är enklare. Båda är ju lite enklare, många dahlior är ju r i k t i g a primadonnor, men dit har jag inte kommit än. :)

Nyduschad dahlia
Varför jag fortfarande inte hänger mig totalt och fullt ut är det här med övervintringen av knölarna, det verkar lite bökigt och jag måste läsa på hur jag ska göra.

Det kan vara en tillfällig förälskelse. Det kan vara livslång kärlek. Eller en fin vänskap.

Mitt mammahjärta är i känslomässig gungning just nu.
Vår äldste börjar gymnasiet på torsdag och vips blev vi med lägenhet inne i stan och vips började vi flytta grejer och vips var han installerad och klar i den pyttiga lägenheten och vips vill mamman hålla om hela familjen dygnets alla minuter.
Eftersom gymnasietiden tjuvstartade med läger veckan innan den egentliga skolstarten så har han redan bott där några dagar. Och så har även jag och maken gjort. Inte för att sonen ville eller behövde, utan för att VI behövde det. Det lär nog gå bra det här, men det är en stor omställning när de små plötsligt blir stora och ska klara sig på egen hand.


4 kommentarer:

  1. Tänker som du, Dahlior är krångliga, om än vackra. Men har man övervintringsmöjligheter så är de säkert värda allt krångel.
    Allt har sin tid och när barnen börjar frigöra sig så sticker det allt i mammahjärtat! Svårt är att släppa taget, men tänk på att barnen växer av att ta ansvar. Fint att ni kunde bo in er tillsammans... det kommer att gå så bra!

    Kramar från Eva-Mari

    SvaraRadera
  2. Ja, nog känns det i mammahjärtat när barnen blir större och mer självständiga... Min minsta började i sjuan nu! Helt otroligt, högstadiet, jag har ingen mellanstadieunge längre, ingen som går här i skolan i kvarteret... känns lite jobbigt, men det är som det är och meningen är ju att de skall bli större och självständiga! ;)

    Dahlior är vackra och jag skulle gärna ha dem, men det är ju det här med övervintringen... har provat två säsonger, men det gick sådär kan jag säga... Men de är fina det håller jag med om!

    Kram GUnilla

    SvaraRadera
  3. Jag har inte kommit lika långt som du när det gäller dahlior. Men jag tycker inte längre att de är hemska, som jag tyckte för några år sedan. Och din Black Beauty var riktigt, riktigt snygg. Men så är det ju enkel också. Gillar absolut inte de där fyllda.

    Uteköksplatsen ni skapat är verkligen jättemysig. Och vilken utsikt.

    Kram, Karin

    SvaraRadera
  4. Nja det där med Dahlior är inte nån stor favorit här heller och kommer inte att bli. Men de är fina att titta på hos andra.
    Jo du sånt är livet, de små har vi bara till låns,De växer upp och blir egna individer. det är bra tycker jag. Här har de flyttat ut och bildat egna familjer det går fort. Man få nya små att glädjas åt.
    Ha det gott i veckoslutet
    Kram Meta

    SvaraRadera