Marit måste vara den i hönsligan som syns mest på bloggen, men förutom att hon är så himla fin så är hon än mer nyfiken och oftast först på plats när det händer något. :)
 |
| Marit och Charlotte när stjärtfjädrarna vuxit ut igen |
I våras hade vi en hemsk incident i hönsgården.
Både jag och maken var hemma på lunch och när vi sitter i köket hör vi en del kacklande från hönsgården, men det är inget ovanligt att det är låter högt när nån lagt ett ägg eller så. Vi fortsatte att äta och när vi går ut för att åka tillbaka och jobba så möts vi av s t o r a drivor av fjädrar.
Och allt är knäpptyst.
Det går inte förklara känslan. Det var så himla hemskt med alla dessa fjädrar, jag kan fortfarande inte fatta att åtta höns kan ha så mycket fjädrar ens.
Det tar evigheter för oss att hitta igen dom och vi hann tänka massor av olika scenarior, men vad som än varit dit så borde inget kunna fått med sig allihop?
Efter mycket letande hittar vi igen dom en efter en. De var riktigt skygga och mest nakna, en hel del sår också.
Vi tror att det var en hund som forcerat hönsgården och att det ens var möjligt har vi ältat en del och förstås försökt att säkra upp vid eventuella nya försök.
Det är jobbigt att inte veta säkert vad som hände, men hönsen blev sig själva igen ganska snabbt och de fysiska skadorna läkte.
Förutom Anna. Hon var surhöna vid angreppet och blev ännu knasigare än vanligt. Hon klev av ruväggen då och då så det blev inget av dom. Sedan började hon om och surade samtidigt som Kikkan. De fick till sist tillsammans tre kycklingar. Men Anna var inte nöjd utan låg kvar i redet flera veckor. Kikkan fick själv ta hand om de små.
Precis som jag sa till mannen att "hon har ju fått ett allvarligt fel och kommer aldrig att hämta sig från chocken" så kom hon ut i flocken igen.
 |
| Anna med två av kycklingarna som hunnit bli unghöns nu. |
Inte nog med det - när Kikkan tyckte att småttingarna var stora nog att klara sig själva tog Anna över som hönsmamma. :) Det är bra hur de ordnar det mellan sig.
Anna hade innan varit vår enda hönsmamma så det var ju en himla tur att det fanns en till just då som kunde adoptera en eller ett par extra kycklingar!
Blir ju sne på dom lite då och då när de smiter iväg och käkar upp hostorna framförallt, men de är ju även duktiga på att sprätta så när jag fyllde på med jord runt rosen som står i närheten av hönsgården så hönssäkrade jag den samtidigt, fult som tusan, men så får det bli när vi väljer att ha höns.
Du som orkat läsa de många och långa raderna om våra fjäderfä är värda en extra Kuckelikuu från Johan-tupp!
Johan var för övrigt den som klarade sig allra bäst från hundöverfallet. Om det var hans storlek och sporrar eller hans , tja, feghet, vet jag inte, men man brukar annars höra att tuppen skyddar sina damer med l i v e t. Det hade säkert förra tuppen Emil gjort för han var mycket mer mån om hönsligan.
.jpg)
