Dahlior i min trädgård, näe skulle inte tro det... Ja, så kunde det väl låta för några år sedan, men sakta har det vänt. Syrran har några dahlior hos sig som pryder sin plats och när jag ifjol såg snyggingen Cafe au lait i tidningar, på Instagram och facebook, i bloggar och ja, överallt, då blev jag förtjust! Nu var jag inte så snabb på att införskaffa den, så jag blev utan just den. Däremot köpte jag några andra knölar och jag sådde även frön.
Den nedan heter Joyful Investment och är ju helt underbar.
Den nedan heter Joyful Investment och är ju helt underbar.
Den frösådda heter Black Beauty och liknar den ovan, men är enklare. Båda är ju lite enklare, många dahlior är ju r i k t i g a primadonnor, men dit har jag inte kommit än. :)
![]() |
| Nyduschad dahlia |
Varför jag fortfarande inte hänger mig totalt och fullt ut är det här med övervintringen av knölarna, det verkar lite bökigt och jag måste läsa på hur jag ska göra.
Det kan vara en tillfällig förälskelse. Det kan vara livslång kärlek. Eller en fin vänskap.
Mitt mammahjärta är i känslomässig gungning just nu.
Vår äldste börjar gymnasiet på torsdag och vips blev vi med lägenhet inne i stan och vips började vi flytta grejer och vips var han installerad och klar i den pyttiga lägenheten och vips vill mamman hålla om hela familjen dygnets alla minuter.
Eftersom gymnasietiden tjuvstartade med läger veckan innan den egentliga skolstarten så har han redan bott där några dagar. Och så har även jag och maken gjort. Inte för att sonen ville eller behövde, utan för att VI behövde det. Det lär nog gå bra det här, men det är en stor omställning när de små plötsligt blir stora och ska klara sig på egen hand.
Mitt mammahjärta är i känslomässig gungning just nu.
Vår äldste börjar gymnasiet på torsdag och vips blev vi med lägenhet inne i stan och vips började vi flytta grejer och vips var han installerad och klar i den pyttiga lägenheten och vips vill mamman hålla om hela familjen dygnets alla minuter.
Eftersom gymnasietiden tjuvstartade med läger veckan innan den egentliga skolstarten så har han redan bott där några dagar. Och så har även jag och maken gjort. Inte för att sonen ville eller behövde, utan för att VI behövde det. Det lär nog gå bra det här, men det är en stor omställning när de små plötsligt blir stora och ska klara sig på egen hand.


















